Bröllop

Vi blev bjudna på bröllop! Inte till själva vigseln men till den stora festen dagen efter. Vi kände någon som kände någon och så vidare, så vi följde med trots att vi aldrig ens sett brudparet förut. Innan vi gick dit skyndade vi till Banjul för att köpa ett speciellt tyg att sy upp våra festkläder i. Alla gästdeltagare klär sig nämligen i samma tyg, men i valfri design. Det blev en knälång klänning och en skjorta i västerländsk stil för vår del.

Tyget som gästerna sydde upp sina bröllopskläder i. Foto: Michael Fjellander

Senegambia

Partyställe nummer 1 i Gambia är utan tvekan Senegambia! Senegambia ligger vid Atlantkusten, bara några minuters taxiresa från både Serekunda och Latrikunda. Här hänger alla hippa gambianer och turister för att umgås och det är här de flesta klubbar, fina restauranger och barer ligger. Vanligtvis är det svårt att hitta ställen som säljer alkohol då gambianerna inte är speciellt mycket för att dricka (det är oändligt mycket populärare att ta en svalkande läsk än en öl) – men Senegambia är främst turisternas ställe och utbudet är därför anpassat därefter.

Solnedgpng vid havet i Senegambia. Foto: Michael Fjellander

Många fina och dyra hotell ligger här och det är inte långt till havet – oändliga kritvita stränder som sträcker ut sig åt alla håll. Vi har hängt ett par nätter här och även om vi aldrig gick på klubb är detta utan tvekan stället att gå till om man vill dansa. Ur klubbarna forsar musiken ut över gatorna, och från barerna, och restaurangerna. Oanande middagsgäster kan få besök av en kora-spelare som sjunger en kort sång om middagsgästerna i utbyte mot en liten slant. Kora-spelarna har spelat en viktig roll i historien som likt skalder via sång fört vidare händelser och historier.

Här finns det största utbudet av restauranger och vi såg både indiska, asiatiska och libanesiska ställen. Vi hittade dessutom en härlig libanesisk buffé (enbart på fredagar dock). Bufféer verkar vara svåra att hitta i Västafrika och när en sådan dyker upp, och till råga på allt en libanesisk, kunde vi inte tacka nej.

/Michael

George Town

På Gambia-floden. Foto: Isolde Jobarteh

Vi hyrde en guidad tur till George Town, en gammal brittisk kolonistad längre in i Gambia. Vi blev hämtade i närheten av där vi bodde och begav oss av tidigt på morgonen. Frukosten fick vi på vägen. Efter ett tag kom vi till Gambiafloden. För att ta oss över floden behövde man ta färjan (en bro hade varit en bra investering) som gick var 20:e minut och kunde ta ett par bilar åt gången. Det var full trafik från bägge sidor så färjan gick fullastad åt båda hållen. Längst vägen till färjan stod hundratals lastbilar som väntade på att få komma över och som enligt vår guide kunde få vänta många, många dagar på att få komma över. Det kunde röra sig om allt från byggmaterial till handelsvaror som behövde vänta på färjan för att ta sig kanske hundra meter. Som tur var hade vår guide ett fripass och vi behövde inte vänta någon längre period för att komma över.

Apa i solnedgång. Foto: Isolde Jobarteh

När vi åkt ett litet tag till kom vi fram till resans höjdpunk: en superfin träbåt med ett soltak på övre däck. Vi var de enda som hade bokat en tur idag så vi fick hela båten för oss själva. Efter att ha blivit jagade av en massa småbarn som ville ha ”minti-minti” från oss, det vill säga godis, begav sig båten iväg in längst Gambia-floden. Vi blev bjudna på en stor lunch-buffé medan vi sakta åkte fram över floden med natur som blev vildare och mer djungel-lik ju längre in vi kom. Värmen blev också påtagligare längre in.

Vi såg flera djur på vår resa. Fåglar fanns det gott om överallt och för en ornitolog ska Gambia tydligen vara ett paradis. Flodhästar såg vi också, där de låg lite på avstånd och tittade skeptiskt på oss. Vi åkte även förbi en krokodil som tittade på oss och gapade glupskt, visandes sina tänder.

Detta är det enda hus som finns kvar från kolonialtiden i George Town. Foto: Michael Fjellander

När vi kom fram till George Town fick vi en kort guidad visning av byn som varit en utav britternas gamla fästen – och såklart även en slavhandelshamn. Sedan tog vår guide oss till vårt hotell som låg beläget bredvid floden. Vi blev bjudna att spela trumma med en av dem som jobbade där och på kvällen blev det middagsbuffé. Det bodde även en grupp spanjorer där. Och ett helt gäng med galna små apor som snor gästernas frukost. Efter att mörkret fallit bjöds vi på en dansuppvisning i skenet av en brasa. Vi gick och la oss och somnade in till ljudet av trummor från dansen, kvittrande fåglar och tjattrande apor.

Foto: Isolde Jobarteh

/Michael

En borttappad mobils resa

I Gambia påpekar man ofta värdet av att vara ärlig, och det är inte bara något som man säger. Vi har ett lysande exempel på det.

Det hela började med en varm och solig dag (precis som alla andra dagar här i Gambia) och vi bestämde oss för att åka till de fina stränderna i Senegambia för omväxlings skull, mest hänger vi på stranden i Bakau. Resan innebär två kortare turer med taxi och ett byte vid ”Trafic light”. Vi hoppade in i den första taxin. Jag hade ett par mysigt pösiga byxor på mig och lyssnade på musiken som strömmade ur högtalarna. Vid Trafic light steg vi ur. Jag smällde igen dörren till taxin, vände mig om för att haffa första bästa taxi mot Senegambia när…. ATTANS! Var är mobilen? Efter att ha tappat bort min smartphone redan i Ghana när jag åkt bil i samma pösiga byxor insåg jag mitt misstag innan jag kännt efter i fickorna. Jag vände mig om men bilen var borta.

Modstulet satte jag mig ned på en sten vid sidan av bensinmacken där vi klivit av och berättade för Micke om mitt dumma misstag. Efter ett tag kom en av alla dessa försäljare som säljer kredit till mobilen. Något sådan ville vi inte direkt ha nu. Så vi reste oss och fortsatte mot Senegambia där vi hade några härliga timmar på stranden.

På hemvägen ringde vi från Mickes telefon till mitt nummer. Hör och häpna, någon svarade i andra änden och sa ”kom till Trafic light så får du tillbaka din mobil”. Rösten sa att vi skulle fråga efter honom när vi kom fram. ”Yes” tänkte jag, redan övertygad om att historien skulle få ett lyckligt slut.

Vi frågade taxichaufförerna som står stationerade vid Trafic light om hjälp men ingen kände igen hans namn. Det var ingen taxichaufför fick vi veta. Här har man nämligen väldig koll på allt och alla. Vi fick med oss en av chaufförerna som gärna ville hjälpa till. När mitt nummer ringde upp Michael var det därför chauffören som fick svara och fick förklarat för sig på wolof hur vi skulle hitta killen med mobilen. Och hittade honom det gjorde vi. Arg var han också, det översatte taxichauffören åt oss, för det hade varit han – den där försäljaren som vi inte ville prata med. Varför hade vi inte lyssnat, fortsatte han på wolof, han ville ju bara hjälpa till när han såg oss så ledsna. Därför hade han tagit reda på vem som kört taxin och fått tillbaka mobilen. Han viftade med mobilen i handen. Jag och Michael kände oss dumma. Vi bad så mycket om ursäkt och tackade för mobilen. Jag försökte ge killen hittelön men det ville han alls inte ha. ”Det handlar om hjärtat inte om pengar” sa han, nu på engelska, ett uttryck vi hört flera gånger i Gambia. Jag försökte mig på ett trick jag lärt mig här och skakade hand med min mobils räddare med pengarna gömda i handen. Han tog emot dem med ett lite lugnare tack, men det först efter att ha försäkrat sig om att vi verkligen bett om ursäkt och förstått att han hämtat mobilen av godhet. Vi skildes i det tilltagande mörkret som vänner.

/Isolde

Brottningsmatch på Sanyang Beach

Foto: Isolde Jobarteh

Vi bestämde oss för att utforska Gambias kuststränder lite mer. Vi brukar besöka Bakaus fina stränder men bestämde oss för att åka till Sanyang Beach som ligger 1-2 timmar bort från Bakau. Vi hyrde en taxi för några timmar för att ta oss till Sanyang Beach och bada. Tydligen är det svårt att ta sig hit med lokaltrafik.

Vi kom fram till en strandbar som låg övergiven. Bakom den bredde sig en strandlinje kantad av palmer ut sig åt båda håll så långt ögat kunde nå. Här var lugnt och om man tröttnat på turistfyllda stränder där man ständigt blir uppraggad av försäljare är Sanyang den rätta kuren. ”Välkommen till paradiset” sa någon till oss när vi gick mot vattnet. Här fanns lite olika små matställen att äta på och här och var låg det fiskebåtar.

Foto: Isolde Jobarteh

Mitt i vårt badande hörde vi trummor och rop från ett utav matställena. Vi gick dit för att kolla och trillade in mitt i en brottningsmatch! I Gambia och Senegal finns det två stora sporter: det finns fotboll, och det finns brottning. Många hävdar att brottningen är större än fotbollen, och brottning har historiskt sett varit en stor sport i dessa länder. Brottarna var så vältränade att de såg ut att kunna platsa i vilken action-film som helst och den största av dem lyfte, under applåder från publiken, en rissäck på 50 kg med bara tänderna och stoltserade runt med den!

Dagen led mot sitt slut och när brottningsmatchen var över letade vi rätt på vår taxi-kille och begav oss hem, nöjda med vår utflykt.

/Michael

I Gambia är trumman kung

Nästan vart man än går i Gambia så spelas det musik någonstans, antingen från några musikanter eller dundrandes ur massiva koncerthögtalare. När det är promotion på ett företags varor lockas man dit av musiken som pulserar längst gatorna och på stranden händer det att det spelas reggae ur stora högtalare som ingen riktigt verkar veta vems de är eller varför någon ställt dem där.

Musiken är en del av vardagslivet och något man delar med sig av. Det är populärare att spela upp musik högt på mobiltelefonerna så att alla kan ta del av den – än att lyssna i egna hörlurar. Detta leder ibland till att man på resor och dylikt får lyssna till en symfoni av flera olika mobilers olika låtar.

Foto: Michael Fjellander

Många här spelar musik själva och såväl barn som vuxa verkar sitta och spela på sin fritid. Här finns det många mycket bra trummisar, även om det sägs att de bästa flyttar till väst för att göra succé där. Trummandet är en social aktivitet och jag har flera gånger blivit inbjuden att lära mig spela på djemben. För de som önskar köpa trummor är det billigare här än i Europa och att hitta någon som ger djembe-lektioner lär knappast bli ett problem.

/Michael

Kai Leka!

Gambia har flera maträtter som är helt fantastiska! Bland nationalrätterna finns yassa, benachin och domoda. Yassa är en löksås/lökröra som man har till ris. Benachin är ris som man kokat tillsammas med massvis av grönsaker och sås tills såsen avdunstat och ger riset en orange färg. Domoda är en jordnötssås med generösa mängder grönsaker i. Maträtterna äts oftast med fisk eller kött. Det läggs ned mycket tid, omsorg och kärlek på att laga maten och vi fick chansen att pröva på att laga domoda med några på compoundet. Maten ska helst tillagas under flera timmar och det mesta kräver snarare finkänsla än exakta recept. Vi gjorde dock vårt bästa att lägga allt på minnet för att försöka oss på rätten när vi kommer hem.

Ingredienserna till vår domoda. Foto: Isolde Jobarteh

Maten äts här på stora fat och ofta så delar flera personer på ett och samma fat. Portionerna här är enormt generösa och vad som i Sverige är mat för tre eller fyra personer är ett ganska bra mått på en portion för en person här i Gambia. Om någon råkar gå förbi när man äter ropas det alltid ”Kai Leka”, wolof för ”kom och ät”, oavsett om man känner personen i fråga eller inte, och oavsett ifall personen ser ut att vara fattig eller rik.

En färdig domoda, jordnötssås med grönsaker och ris. Foto: Michael Fjellander

De flesta restauranger erbjuder gambianska rätter men dessa är oftast ett skämt. Vill man ha godare mat, i större portioner och för en tiondel av priset bör man söka sig till ”gatuköken” som ofta är en mattant som står och säljer mat i något hörn. Hittar du inte till gatuköken så är det bara att fråga – i Gambia tvekar ingen på att hjälpa till, särskillt inte när det handlar om mat. De flesta kommer också att ropa uppskattande till dig om du väljer att äta på deras ställen och inte tar restaurangerna. Och tro mig, det är värt besväret att leta reda på de lokala matställena framför restaurangerna – de är så mycket godare och bättre på alla sätt och vis.

/Michael

Påsk i Gambia

Under påsken blir det ett himla ståhej på compoundet. Nu ska all nan bourou göras i ordning i tid. Nan bourou är som en gröt gjord på ris och baobab som läggs i påsar och delas ut till familjens ALLA vänner. Det betyder att många, många liter nan bourou måste tillagas och delas ut. Kvinnorna på compoundet går under några intensiva dagar upp ännu tidigare på morgonen för att sätta på den stora grytan med ris. Påsken firas också med att slakta ett får som tillagas.

Lite här och var i Gambia kan man under påsken få syn på sådana här fina påskspöken som vi brukar kalla dem i brist på kunskap om traditionens riktiga namn. De kommer dansandes fram med en skara barn och unga som klappar händer och spelar på olika instrument. Ibland lägger också en av de unga ett låtsasgevär i trä framför en åskådares fötter, kanske är det för att man ska känna sig trygg när det fina, men också lite skrämmande, "spöket" dansar fram emot dig. Känner man sig givmild kan man ge några slantar eftersom detta är ett sätt för fotbollslag, teatergrupper och andra föreningar att samla in pengar på.

Foto: Isolde Jobarteh
/Isolde

Att bo på compoundet

Vi bodde under vår vistelse i Gambia på ett compound, det vill säga en gård med flera hus där det också ofta bor diverse djur som exempelvis getter och höns, tillsammans med släktingar till mig. Compoundet ligger i Latrikunda inte alltför långt från marknaden. Där bor familjemedlemmar (hur man är släkt är inte så noga) och några som jobbar med att laga mat och städa (men även de känns som en del av familjen). De bor i avlånga hus med flera mindre rum innuti för att kunna hushålla alla som bor på compoundet och de långväga släktingar som med jämna mellanrum hälsar på.

Ett av familjens compound. Foto: Michael Fjellander

Vanligast är att man äter alla tillsammans från en stor skål fylld med ris, sås, grönsaker och kött eller fisk. Man äter med sked eller med sin högra hand och maten är ofta stark från pepparfrukten habanero som används friskt i gambiansk matlagning.

Det finns elektricitet och rinnande vatten ur kranen och i duschen men vattnet brukar stängas av tidigt på morgonen och vara borta i flera timmar. Det gäller alltså att fylla upp dunkar med vatten tidigt i ottan för att inte bli utan under dagen. Elektriciteten försvinner också ibland men den som har en elgenerator behöver inte oroa sig.

Kvällarna brukar på vårt compound avslutas med att titta på kanal ”dubai one” på tv tillsammans med de andra. De följer en spansk dokusåpa som är dubbad till engelska och som har arabisk undertext. Kvaliteten är inte den bästa. Själv hade jag hellre sett på Harry Potter på en av de många andra kanalerna, men det är såklart gemenskapen i att titta på tv tillsammans som räknas.

/Isolde

Resan till Gambia

Båten över floden på väg till Gambia. Foto: Michael Fjellander

Från Togo gick inga direktflyg till Gambia så vi fick flyga till Senegal, grannlandet. Där hade vi valet att ta ett kort flyg till Gambia eller ta minibuss vilket blev både billigare och miljövänligare. Vi landade i Dakar, huvudstaden i Senegal, där vi spenderade natten hos några av Isoldes familjevänner. Vi steg upp kl 04.00 morgonen där på för att åka en sjusätare (taxibil med alldeles för många sittplatser) till gränsen till Gambia. Resan var lång och den stackars morgontrötta taxichauffören tog aldrig några pauser. Vägarna var asfalterade men var fulla med gropar med jämna mellanrum. På ett ställe valde chauffören att gena på en annan väg för att undkomma några gropar i asfalten. Tyvärr körde chauffören lite för snabbt och saktade inte in vid ett gupp på den sandiga vägen. Krak! lät det och hela bilen guppade till och passagerarna längst bak skrek till förfärat. Chauffören hoppade ur bilen och konstaterade att hjulet tagit sig en törn och nu satt snett. Som tur är finns det bilverkstäder överallt i Gambia och de flesta kan mecka med det mesta här och det tog inte lång tid innan bilen var inne på lagning medan vi fick vänta under en stekande sol. I gambia är de flesta bilarna begagnade i ett par led och byta ut delar och reparera anses vara saker man gör när skadan väl är skedd.

För att komma iland. Foto: Isolde Jobarteh

Efter nästan en timme kom vi iväg igen och vi kom till slut fram till gränsen till Gambia. Vi passerade gränskontrollen och tog oss till hamnen där det går båtar över till andra sidan Gambiafloden. Det var en gigantisk båt och vi hann knapp komma dit innan en ung kille tog vår packning och slängde upp den på huvudet och vadade ut till båten. Här näst blev det vår tur och vi blev burna över vattnet liksom alla andra passagerare. Sedan delades livvästar ut till alla och båten blev snart full och gav sig iväg. När vi kom fram blev vi avburna från båten på samma sätt och vi hämtades av några släktingar som skjutsade oss till compoundet där vi skulle bo med dem.

/Michael